”Jag misstänker att mitt barn har utsatts för våld / övergrepp av den andra föräldern. Ska jag anmäla?”
Dilemmat dyker upp igen och igen i vår community. Barnen kommer hem från pappan och uppvisar tecken på eller berättar om händelser som innefattar våld eller övergrepp.
Ska jag anmäla?
För personer som inte levt den mardröm våldsutsatta kvinnor med barn lever (framförallt efter att de lämnat relationen) skulle förmodligen svara ett rungande ”JA! Självklart ska brottet mot ditt barn anmälas.” Men det är inte riktigt så enkelt. Vi lever i en verklighet där rättvisa och etik allt för ofta lyser med sin frånvaro.
Vi ska förklara de olika scenarion man har att ta ställning till så får du se om du även efteråt svarar ”JA! Självklart ska brottet anmälas”
Om man anmäler våldet till Socialtjänsten
Om personen som handhar ärendet anser att det är allvarligt så kommer hen att råda dig att stoppa umgänget. Men att hindra umgänge mellan en pappa och hans barn kan sedan leda till att du anklagas för ”umgängessabotage” och på grund av det förlora vårdnaden.
Om handläggaren tycker att pappan verkar trevlig och lugn så är risken stor att hen istället kommer uppfatta dig så som din förövare utmålar dig (psykiskt sjuk, bitter, överbeskyddande osv) och motarbeta dig.
Det som barnet berättat kommer att komma till pappans kännedom och barnet kommer konfronteras och bestraffas för vad de eventuellt har berättat. Detta är förstås väldigt obehagligt för barnet och resulterar troligtvis i att barnet sluter sig och inte våga berätta för någon när våldet eller övergreppen sker igen.
Om man anmäler till polisen
Om man gör en polisanmälan så är det mest troligt att ärendet läggs ner ”i brist på bevis”. Som alla som har egna barn eller arbetar med barn vet så öppnar sig de flesta barn inte för en främmande person förrän de har träffats flera gånger. Att berätta om våld och övergrepp ligger ännu djupare och är något som kräver ett särskilt förtroende. Men barnen har en enda möjlighet och de flesta misslyckas med att berätta så mycket att en åklagare anser det vara tillräckligt för att väcka åtal.
Förövaren kommer sedan att ha fortsatt umgänge med barnet och barnet kommer troligtvis konfronteras och bestraffas för att ha satt honom i en obekväm situation. Det uppstår en schism mellan pappa och barn eftersom han med stor sannolikhet kommer påstå att barnet ljuger, barnet blir då både illa till mods och förvirrat förstås. Barnet kommer sedan med all sannolikhet aldrig mer våga säga något till någon om vad förövaren utsätter hen för.
Om det trots allt skulle anses finnas tillräckligt med bevis för åtal och det i sin tur skulle leda till fällande dom vilket endast knappt 8 procent av de anmälda fallen gör (och endast 2 procent leder till fängelse) enligt BRÅs statistik så anses ändå förövaren i de flesta fall ha ”sonat sitt brott” när han suttit av sitt minimala straff och får åter umgås med barnen. Han skulle förmodligen inte få arbeta på en förskola eller annan barnverksamhet men anses fullt lämplig att ensam ta hand om de barn som han tidigare misshandlat/förgripit sig på.
Anmälan i samband med vårdnadstvist
Skulle något av ovan scenario ske i samband med en vårdnadstvist så är oddsen överhängande att man anser att mamman ”smutskastar” pappan, om hon har försökt skydda barnen genom att ställa in umgänge så kan hon anses ha gjort sig skyldig till ”umgängessabotage” och om barnen uppvisar ovilja att träffa pappan så kan hon anses ha gjort sig skyldig till ”PAS” eller ”PA” (föräldraalienering), som det kallas i sin nya paketering. Detta kan i värsta fall resultera i att hon förlorar vårdnaden och i extremfall till och med att hon förlorar umgängesrätten (som egentligen i laglig mening är barnens rätt, men domare bortser från den detaljen då och då).
Hur man än gör så kommer barnen med andra ord med stor sannolikhet i slutänden åter hamna i klorna på förövaren. Det är mest frågan om hur mycket tid det kommer röra sig om. Vad är då bäst beslut för barnens skull? I ärlighetens namn kan det vara att inte anmäla alls.
Visa barnen vad som är rätt
Vi råder ändå att man anmäler, om inte annat för att visa våra barn vad som är rätt. Men vi behöver ha med oss socialtjänsten och hela rättsväsendet, idag är det tyvärr tveksamt om de alltid är på rätt sida. Vi vill se kraftigt ökad kunskap, tydligare lagstiftning och konsekvensen att förövaren förlorar sina rättigheter till barnen när de bör anses ha förverkat det förtroendet. Barnen måste sättas i första rummet, inte föräldrarna. Är inte det en självklarhet som vi alla borde kunna ställa oss bakom?
Stöd Insamlingsstiftelsen Respiras arbete att ge stöd till våldsutsatta kvinnor och barn samt sprida kunskap och skapa förändring genom bland annat Vi bryter tystnaden. Skänk en gåva till Swish 123 305 50 50 eller Bankgiro 5327-3330. Vi står under tillsyn av Länsstyrelsen i Västra Götalands län och har org nr: 802481-0270