Föreningen Pappabarns debattartikel om PAS
Den 2 januari publicerade föreningen Pappabarns ordförande Matts Hertsberg en debattartikel i Aftonbladet: barn ska inte tvingas välja en av föräldrarna som upprörde många våldsutsatta kvinnor som lämnat våldsamma relationer för att kunna skydda sina barn men som istället blivit anklagade för PAS av sin förövare.
Detta är ett klassiskt grepp av män som anklagas för våld och övergrepp precis på samma sätt som skaparen av teorin, den numera avlidne Psykiatern Richard Gardner, gjorde. Han förespråkade att när ett barn eller barnets mor anklagade fadern för våld eller övergrepp så skulle pappan tilldelas enskild vårdnad. Man vill ju tro att man 2 decennier och tusentals utsatta barn senare ska ha sett igenom det här, inte minst med tanke på att anfadern av teorin uttalade sig positivt om pedofili och kallade kvinnor som anklagade sina barns pappa för övergrepp för “hysteriska”.
Konsekvensen av PAS-teorins framfart är att kvinnor och barn tystas om våldet eftersom att utgången annars med stor sannolikhet är att barnet helt hamnar i förövarens grepp. Det är tyvärr många som kan intyga om detta, både i Europa och i teorins ursprungsland USA. Att det är just papparättsrörelsen som lobbar så hårt för PAS teorin ska få fäste i rättsväsendet lämnar jag till läsaren att fundera över.
Vår replik
Vi besvarade inlägget med en replik mammor ska ha rätten att skydda sina barn eftersom det kändes så viktigt att alla mammor som anklagas för att vara “överbeskyddande” och för att utsätta sina barn för “PAS ” kommer till tals. Nu var det inte vi utan Aftonbladet som satte rubriken som upprörde somliga. Men det viktiga budskapet är att PAS teorin och den linje föreningen Pappabarn går på utsätter våra barn för stor risk för fortsatt våld och övergrepp eftersom vi skräms till tystnad. Det måste vara viktigare att skydda våra barn än att bevisa våld “bortom rimligt tvivel” som Matts uttryckte det i sitt inlägg. Det verkar som att de anser det vara viktigare att ha en relation till sin pappa än att må bra själv.
Matts svarade snabbt med en slutreplik: pappor måste få skydda sina barn där han anklagade mig för att bidra till en polariserad debatt, en något förvirrande synpunkt av en man som är ordförande för en förening med namnet “Pappabarn”. Det är dock vanligare med våld mot kvinnor och det är oftast mot kvinnor som den här teorin används så hela problematiken är de facto polariserad. Han skrev också att min målsättning är att skydda barn från fysiskt våld när jag i själva verket lyfte fram just hur skadligt det psykiska våldet är. Det blev uppenbart att vi befinner oss i helt olika verkligheter och ytterligare ett svar från oss kändes meningslöst. Men vi kommer inte sluta prata om det här förrän kvinnor och barn kan anmäla våld och övergrepp utan att riskera att barnen hamnar i händerna på förövarna.
Den 14 januari dök samma debattartikel upp i VästerbottenKuriren med rubriken: psykiskt våld mot barn ökar men bara fysiskt våld beaktas och fick glädjande nog en jättebra replik från Gunilla Nordenfors, Kvinno- och tjejjouren i Umeå : skamligt att barn tvingas bo med våldsam förälder
Vi kunde släppa just den här debattartikeln nu men vi anar att den kommer dyka upp igen så vi vill gärna skingra dimridåerna runt den “fakta” som presenteras i inlägget.
PAS – Parental alienation syndrome (föräldraalienation):
Matts triumferar över att PAS idag ingår i ICD-11, som ges ut av WHO, vilket är en klassificeringsmanual, vars främsta syfte är att statistiskt gruppera och registrera sjukdomar och dödsorsaker. Men han glömmer att nämna att ICD-11 inte ännu är godkänd varken av WHO eller Socialstyrelsen. WHO kommer att föreslå att medlemsstaterna ska besluta om ett formellt antagande av ICD-11 i maj 2019 och om så är fallet planeras den att träda i kraft tidigast 2022, enligt socialstyrelsen. Fram till dess existerar inte PAS som en diagnos och den återfinns inte heller i DSM, vilken är en handbok som innehåller standarddiagnoser för psykiatriska sjukdomstillstånd och störningar, som ges ut av American Psyciatric Association.
Vidare avslutas debattinlägget med att påstå att 10.000 barn är drabbade av PAS i sverige men anger inte vad han grundar den siffran på. Det finns alldeles säkert föräldrar som vänder barnen mot den andra föräldern men det handlar om undantagsfall. Generellt ljuger naturligtvis inte en förälder eller ett barn när den anklagar den andra föräldern för våld och övergrepp, att ens arbeta efter en sådan tes är definitivt inte i linje med barnet bästa.
Barnets bästa enligt en PAS förespråkare
Att dessutom hänvisa till Lena Hellblom Sjögren, en psykolog som likt Gardner försörjer sig på att som expertvittne i vårdnadstvister anklaga mammor för PAS utan att ha pratat med varken mamman eller barnet, vilket hon både blivit kritiserad av och varit konflikt med Psykologförbundet för, är högst tvivelaktigt.
Elvis studien
Matts hävdar att “barn mår bäst att bo växelvis hos föräldrarna efter en separation” och hänvisar till Elvis-studien som är en forskningsöversikt över barn och växelvisboende. Rapporten som skrivits konstaterar att det behövs mer forskning för att kunna dra en slutsats och att man har identifierat en rad kunskapsluckor i den forskning som finns. Man har bland annat inte kunnat mäta förändringar i psykisk hälsa och välbefinnande före och efter att föräldrar separerar eller visa på individperspektiv som kan ge vägledning för beslut om boendeform för särskilt sårbara barn när föräldrar separerar. Eftersom tidigare forskning inte undersökt barns hälsa och välbefinnande kan man därmed inte heller dra några slutsatser med hänsyn till våld och konflikter i familjen. Det behövs alltså mer forskning kring olika faktorer som påverkar barns välbefinnande i olika boendeformer. Barns framtid kan inte avgöras med tyngdpunkt på en forskningsöversikt vars slutsatser i stort är att mer forskning behövs.
Lagändringen i Föräldrabalken och SOU 2017:6 utredningen
Den lagändring i Föräldrabalken som gjordes 2006, som Matts anser blivit ett effektivt verktyg för en förälder som vill försvåra ett barns vardagskontakt med den andra föräldern, har mycket riktigt kritiserats i utredningen SOU 2017:6. Men man kritiserar formuleringen och inte själva lagändringen.
Läser man sedan Barnombudsmannens remissvar så kan vi utläsa att barnperspektivet förhoppningsvis får mer plats i lagstiftningen framöver. Framförallt vill BO (Barnombudsmannen) framföra att barn har rätt att skyddas mot alla former av våld, enligt barnkonventionens artikel 19. Detta gäller exempelvis när det finns uppgifter om våld mot en förälder eller barnet själv måste barnets absoluta rätt till skydd från våld sättas i främsta rummet. Vidare förtydligar BO att det inte ska krävas att en domstol har konstaterat att våld förekommit utan att det är risken att ett barn kan fara illa som ska bedömas.
Dessutom påpekar BO att när en förälder utsätter den andra för våld, vilket i praktiken oftast handlar om pappors våld mot mammor, går detta alltid ut över barnet. Dessutom löper ett barn som bevittnat våld från en förälder mot en annan större risk än andra barn att även utsättas för barnmisshandel, bryska uppfostringsmetoder och sexuella övergrepp.
“Forskare har påpekat att problem med falska anklagelser om till exempel våld är mycket mindre än problemet att många människor som utsätts för våld inte rapporterar sin utsatthet och att förövare nekar till eller förminskar våldet.” (Barnombudsmannen. När tryggheten står på spel. 2005.)
Avslutningsvis kan vi konstatera att våra barn ska vara glada att Matts inte är Barnombudsman och vi hoppas på att vi inom snar framtid får se ett starkare barnperspektiv i lagboken tillsammans med ökad kunskap hos dem som utreder och beslutar i vårdnadsfrågor. Att en vårdnadstvist uppstår är i sig en varningssignal om att situationen behöver utredas noga med intervjuer och tester av både föräldrar och barn. Barn ska självklart bli hörda i frågor om boende och umgänge och deras vilja ska beaktas. Borde inte alla 2019 eftersträva ett jämlikt samhälle där alla är lika mycket värda, där inte kvinnor och barn skräms till tystnad?
1 kommentar på “PAS teorin – ett verktyg som tystar våldsutsatta kvinnor och barn”