Nu svämmar flödena på sociala medier över av lyckliga sommarbilder. Stereotypa bilder av sommaridyll.
Samtidigt i det dolda råder oro och förtvivlan över barn som är på umgänge med en far som beslagtagit deras mobil så att de inte kan kommunicera med sin mamma på flera veckor. Likgiltiga socialsekreterare som svarar att barnen inte tar skada av att avskärmas från sin mamma i några veckor. Andra barn har sin mobil kvar och skriver förtvivlade sms om att de vill komma hem med efterföljande gråtande emojis. Barn som inte dyker upp på avtalad överlämningsplats medan varken polis eller socialjour är villiga att agera, inte ens för att åka till umgängesföräldern och försäkra sig om att barnet är utom fara.
Det är en annan sida av sommarsverige. Där föräldrarätten står över barnens rätt. Många är förskonade från vetskapen att detta existerar, men det gör det och det är alldeles för vanligt. Bakom fina fasader och glättiga bilder används barn som brickor i ett spel, verktyg för att plåga den andra föräldern utan hänsyn till att det är barnet som skadas mest.
Myndigheter är blinda inför detta och okunskapen är påtaglig, men även deras brist på medmänsklighet och civilkurage. Om en mamma ringer i förtvivlan för att ett litet barn inte dyker upp för överlämning efter flera veckor utan någon kontakt så måste det anses vara att begå tjänstefel att inte agera. Hade det varit fotbollsmatch hade det utan tvekan funnits polisiära resurser att täcka upp men när ett litet barn hålls som gisslan är det inte prioriterat. Skulle det däremot sedan hända detta barn något då ska det utredas vad som gick fel. Trots att felen är så uppenbara och enkla att undvika.
Sommarlov ska vara något positivt, inte ont i magen och ångest på grund av att man måste åka till en förälder som barnet känner obehag eller rädsla för. Hur kan något så självklart inte anammas i ett land där barnkonventionen faktiskt är lag?
Alldeles för många kvinnor och barn räknar på sina fingrar hur många år som återstår innan de är fria från eftervåldet, tills att barnen är fria att själva bestämma om de vill träffa den andra föräldern och under vilka villkor och omständigheter. De räknar bort en barndom som aldrig går att reparera eller ta igen.
Umgänge med båda sina föräldrar, helst på millimetern lika mycket vid en separation är närmast obligatoriskt för alla barn oavsett omständigheter. Även där den ena föräldern har kontrollerat, förtryckt och misshandlat den andra föräldern.
Tårar, ångest, personlighetsförändringar till trots. Iväg ska barnen, de ska älska båda sina föräldrar lika mycket även om de känner obehag och rädsla för dem.
Vi lär barnen att trycka undan sina känslor, prioritera andras behov framför sina egna och att man ska älska även skitstövlar. Det är så bakvänt att vi inte istället kan få lära dem att inte ta skit. Att deras känslor är viktiga. Att kärlek inte gör ont. Att man ska lämna den som skadar en.
Och ge dem fina minnen av sina barndomssomrar att se tillbaka på, utan ångest och magont.