Månadens mamma: Augusti

Relationen

För 2,5 år sedan träffade jag en utåt sett jättefin kille. Han var nyinflyttad i Stockholm och vi flyttade raskt ihop för att det var billigare så, han bodde på soffan hos en kompis när vi träffades. Kompisen trivdes han inte så bra med, och eftersom jag snabbt blev förälskad i honom, så kändes det som rätt sak att göra. Han sa att hans ”jobbiga” kompis hade ”psykiska problem” och de ”störde” han sig på. Kompisen jag bodde inneboende hos hade nyss hittat en egen lägenhet han kunde bo i själv, så vips hade vi ett boende vi bara kunde flytta rakt in i.

Efter några månader blir jag oplanerat gravid. Vi var överens om att behålla barnet även om det gick fort, delvis för att jag haft livmoderhalscancer där de övervägde att helt ta bort min livmoder och jag närmade mig nu 40 men också för att jag verkligen såg framför mig vilken fin liten familj vi tre skulle bli. Ganska direkt efter att jag blir gravid börjar våra bråk som till en början bara varit några få vid enstaka tillfällen, till att hastigt eskalera i både frekvens och intensitet. Han började bli väldigt elak och gå på min person istället för att hålla sig till sak i argumentationer. Han har verkligen talets gåva och kan argumentera på en högre nivå än vad jag klarar av. Nu började han säga riktigt elaka saker om mig. Om min familj, om mina vänner.

Till en början försökte jag ge igen, för att demonstrera hur ont det gjorde, men det bet aldrig på honom. Det var uppenbart att det var ett krig för honom, som var viktigt att vinna. Allt var ett krig, en dragkamp, jag fick aldrig gå ur diskussioner och känna att jag fått förståelse för min sak. Det viktiga var aldrig att komma till samförstånd. Jag fick höra att jag hade demoner i mig. Att allt är gravidhormonernas fel och att jag beter mig onormalt. Mina vänner var onda och de baktalade mig, påstod han. Min familj, med nyligen separerade föräldrar och äldre bröder jag håller av oändligt, älskade mig inte enligt honom. Han tog ofta upp sådant när jag t ex bad honom hjälpa till mer hemma därför att jag, höggravid, inte orkade sköta hemmet, matlagningen och samtidigt jobba som konsult på ett stort företag, de sista månaderna innan förlossning.

I början av vår relation, innan vi flyttade ihop, visade han upp en sida som verkade ordningsam och noggrann. Han städade, diskade och lagade mat. Detta var som bortblåst efter att vi flyttat ihop. Anställningen han hade när vi blev tillsammans, avslutade han eftersom han inte trivdes med sina kollegor. I efterhand kan jag se varningsflaggorna, men då fanns det så många anledningar och ursäkter till varför det blev som det blev. Jag har eget företag och jobbade frilans under den här tiden på ett stort företag där stress- och prestationsnivån är hög. Jag har inga problem att hålla tempo, utan det passar mig vanligtvis. Förutom de mornar vi bråkat innan jag skulle till jobbet. Då var jag i upplösningstillstånd nästan hela dagen. Detta hände så ofta som varannan morgon till slut. Och det började tära på mig. Han var under stor del av vår relation arbetslös liksom under nästan hela min graviditet. Han rasade över att jag bad honom om vardagliga saker, ta hand om hemmet eller att hjälpa mig med praktiska saker. Och alltid styrde han konflikten snabbt från sakfrågan och till min person.

Jag flydde ofta in i skogen, ringde vänner, familj, till och med hans familj för att få hjälp när det var som värst. Jag vågade inte gå hem när jag genom telefonen hörde hur hans ljust blå ögon blev svarta. Han kunde vända på en femöring, om jag sa något han inte gillade att höra. Att ge honom någon form av feedback, ens den minsta, utlöste ett ilskeutbrott bortom all sans. Han stod alltid lätt framåtlutad, med benen och armarna brett i sär, under tiden som han skällde ut mig efter noter. Ibland spottade han mot mig och gjorde utfall.

Vår dotter föds vintern 2017. Människor i min omgivning som jag berättar om vår situation för sa att jag måste ge honom en chans att växa in i rollen att bli pappa. Att det är en stor omställning och att han kommer landa när barnet är fött. Då kommer det bli bättre. De försökte vara uppmuntrande och de kunde inte förstå hur den här charmiga och trevliga killen, kunde vara så monstruös mot mig. Jag vet att jag på den tiden också försvarade hans beteende. Men det jag förr kallade att vi bråkade, kan jag idag se för vad det var, hans kontrollerade utbrott. Dessa utbrott eskalerarde ytterligare efter att vår dotter är född.

Under graviditeten börjar jag ta skydd och låsa in mig på toaletten för att slippa höra allt hemskt han skrek åt mig, hoten och vilken vedervärdig människa jag var. Där stannade jag kvar tills han slutligen på min upprepade bön försvann ur lägenheten. Det gjorde han varje gång. Antingen åkte han till någon kompis på obestämd tid (jag fick alltså inte veta hur länge han tänkte vara borta, förrän samma dag som han planerat att komma hem igen), eller så gick han vad jag fick höra, hem till någon kompis och stannade över natten. Ibland tog han med sig samma vän hem dagen efter, för att undvika att prata ut om det som hänt. Under alla de gångerna han var borta svarade han varken på mina samtal eller sms. Lyckades jag ändå få till ett samtal om det som nyss hänt så utlöstes ett nytt utbrott.

En månad efter att vår dotter var född, försvann han i fyra dagar utan att svara i telefon. Vid nyår börjar jag inse att den här miljön inte bara får mig att börja må fysiskt dåligt, utan även går ut över vår nyfödda bebis. Att det som jag från början trodde skulle bli bättre, bara blev sämre. Alla ord som lovade att det aldrig skulle hända igen, var bara ord som aldrig blev handling. Alla försoningar var förgäves och ledde bara till ett nytt varv i våldscirkeln som med tiden snurrade fortare och fortare. En konflikt uppstår dagen före nyårsafton och han lämnar mig ensam i vår lägenhet i stan med vårt lilla barn. Då räcker jag ut en hand efter hjälp på Facebook. I en statusuppdatering frågar jag mitt nätverk helt öppet om någon har boende för mig och en liten bebis. Jag får tag på en lägenhet på nyårsdagen, där bor jag än idag. Återigen kommer han hem. Jag berättar om att jag ska flytta och han blir först utom sig av vrede. Men när det har lagt sig väcks ännu en gång hoppet. Att han ska söka hjälp, att det aldrig ska hända igen. Men det gör det ju, och nu blir det ännu värre än tidigare. I en situation där det blir fysiskt eftersom jag vill ha tillbaka den dator och iPhone jag lånat honom under ett års tid spårar det ur. Han säger att det är för att ha makt över honom som jag lånat ut dem tillsammans med alla pengar jag lagt ut för honom. Jag i tårar säger att det var av kärlek. En dragkamp om dessa saker uppstår och jag förstår att härifrån kommer våldet även att bli fysiskt.

Vi hade en muntlig överenskommelse om att han skulle börja betala mer pengar till våra räkningar, mat och boende, när jag blev föräldraledig. Då skulle pengarna jag lagt ut komma igen. Men det blev ju aldrig så. Istället var jag och min dotter tvungna att fly därifrån. Jag med stora hål i ekonomin.

Eftervåldet

Jag lämnar lägenheten och sedan dess har jag bott själv med vår dotter. Hon var två månader då. Men eftersom vi har delad vårdnad fortsätter vår kontakt. Som jag beskrivit det för en vän, att få en dotter är det vackraste jag upplevt, men att det känns som att jag samtidigt har skrivit ett kontrakt med djävulen. Nu har vi genomgått flera förhandlingar kring boende, umgänge och vårdnad. Eftersom vår dotter nu är vår sista strid i hans ögon, vägrar han släppa taget. Och jag förstår att oavsett vem min dotters pappa är, så kan jag inte göra annat än låta henne själv upptäcka detta. Det är så vårt rättsystem ser ut. Så länge han inte gör henne fysiskt illa eller på något sätt brister i det basala, så kan han göra vad som helst mot henne. Precis som mot mig.

Vi har idag minimal kontakt. Jag skickar ett veckobrev om vår dotters hälsa, hennes utveckling och några bilder från veckan som gått. Han skickar ett mail om hur deras umgänge gått efter att de har setts. Jag lämnar över och hämtar i sällskap av en tredje person, som skydd. Jag har fått hjälp av Relationsvåldscentrum (RVC), jag har utbildat mig på Alla kvinnors hus och jag har fått samtalshjälp hos psykolog.

De hål som skapades när han levde på mig och fördjupades under vårdnadstvisten har jag inte kunnat fylla. Mina buffertar är tömda, mina familj har redan lånat mig allt de kan. Min fysiska hälsa har under senaste halvåret svajat, pga sömnbrist och stress. Jag har fått en kronisk ögonmigrän med en ständigt närvarande migränaura, Hypotyreos (lågfunktion i sköldkörteln) och ett diskbråck i nacken. Jag kämpar varje dag för att söka jobb och sköta vårt liv. Inte en sekund ligger jag stilla för att göra ingenting. Varje dag är en strid för överlevnad och just nu är livet mig övermäktigt. Jag får inte månaden att gå ihop hur mycket jag än kämpar så att få stöd en enda månad skulle betyda allt för mig! Jag har lånat 6975 kr till hyran varje månad sedan februari så att få hjälp med det om så bara för en månad hade varit en stor befrielse. 

Vill du bidra till insamlingen för månadens mamma i augusti följ länken till insamlingen på Facebook:

Eller använd swish 123 305 50 50 alternativt bankgiro 5327-3330 och skriv ”månadens mamma augusti” i meddelandet.

Dela och sprid så mycket du kan. Tillsammans gör vi skillnad!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s