Nu börjar vi med “Månadens mamma” för att uppmärksamma och hjälpa mammor och barn som drabbats av eftervåldet efter en våldsam relation.
Först ut är “Kristina” som har kämpat med det ekonomiska eftervåldet i många år och trots att hon har gjort allt rätt så räcker det tyvärr inte. Läs hennes beskrivning av hennes och barnens situation och hjälp oss samla in så mycket som möjligt för att göra den här månaden lite lättare att hantera. Helst vill vi förstås att det ska räcka till något extra till denna familj som verkligen förtjänar det.
Relationen
Som så många andra förstod jag inte att jag var utsatt för misshandel. Psykisk misshandel. Jag tänkte ju att han bara var så himla knepig, taskig, elak. Allt var så krångligt, ingenting kunde bara vara enkelt, utan det skulle vändas och vridas, analyseras och argumenteras tills allting var trasigt och förvirrande. Bara det tog riktning mot att allt var mitt fel, att jag skulle be om ursäkt, att jag skulle bättra mig och skärpa mig och anstränga mig lite till, för annars kunde han ju inte säkert veta att jag älskade honom. Att han kallade mig kossa och kärringdjävel var ju förstås mitt eget fel, eftersom jag betedde mig så. Aldrig kunde jag göra rätt heller. Inte så konstigt eftersom “rätt” var ju någonting nytt varje dag.
Ingenting förstod jag heller. Särskilt inte när det gäller ekonomi. Det var förvisso jag som skötte alla våra betalningar och hade full koll på våra konton, och framför allt våra kostnader, det var jag som hade besparingar när vi träffades – själv hade han bara lån. Ändå förstod jag så dåligt, så att när han sa “det har vi visst råd med” så var det det som gällde. När han sa att det är bättre att låna än att spara, så var det vår enda sanning. Jag visste ju att det var helt fel. Jag visste att vi inte hade råd. Men jag valde att blunda för det. Jag följde minsta motståndets lag och tänkte att jag tar hellre smällen med Kronofogden än diskussionen med min man.
När vi var som djupast i skiten satt jag och räknade hur många miljoner jag var tvungen att vinna för att ha råd att skilja mig, att köpa mig fri. Jag förstod att vårt äktenskap var ruttet och att det behövde ta slut, men jag förstod att jag inte hade råd att gå. Så jag satt och räknade miljoner – eller så räknade jag hur många år det var kvar till alla barn var vuxna, hur många år till jag behövde stå ut.
Skilsmässan
Jag gick när vår ekonomiska kris var som värst. Jag gick för barnens skull. Jag var fast besluten att visa mina barn att man inte behandlar sin partner såsom deras pappa behandlade mig – och att om man blir illa behandlad så ska man gå därifrån. De behövde nya referensramar till hur ett förhållande skall vara och det var bara genom att själv gå, som jag kunde lära dem detta.
Ex-maken hade en dag ensam med barnen och efter det var de fast övertygade att han var deras enda trygga punkt i världen. Han, som aldrig hjälpt till med någonting i hemmet, aldrig handlat, tvättat, städat, skjutsat, hämtat eller gått på föräldramöten. Han som alltid skällde ut barnen när de var ledsna och behövde tröst, istället för att bara trösta. Han var plötsligt den enda föräldern som barnen kände sig trygga med. Så de fick lära sig säga att de vill bara bo hos pappa.
Vår vårdnadstvist pågick i 15 månader och barnen var hans spelpjäser. Han drev sin linje så hårt och var omöjlig att samarbeta med, för både mig, för skolan, för hans advokater och för Socialtjänsten. Han trotsade varenda interimistiskt beslut vi fick under året. Till slut blev barnen omhändertagna och placerade i jourhem, innan jag fick det första beslutet om ensam vårdnad. Under detta år hade vi också en rättslig tvist mot en byggherre som påbörjat, men avbrutit, en stor om- och tillbyggnad av vårt hus. Mot slutet av året sålde Kronofogden vårt hus på exekutiv auktion och blev till slut tvungna att avhysa ex-maken från fastigheten för att de nya ägarna skulle få tillträde.
När vårdnadstvisten var över hade jag ensam vårdnad och barnen fick bara träffa honom tillsammans med umgängesstöd fyra timmar per vecka. Vi hade fortfarande närmare 5 miljoner kronor i skulder på ett hus vi inte längre ägde. Vi hade också ett vite på en halv miljon kronor som byggherren skulle betala till oss. Barnens pappa flyttade 40 mil bort. Kvar i vår stad satt jag och fyra trasiga barn i en lägenhet och skulle hitta ett sätt att läka ihop igen, att bli en familj igen.
Eftervåldet
Även om han var långt i från oss försökte han fortfarande påverka barnen att vända sig mot mig. Han uppmuntrade dem att vara bråkiga hemma, att ställa till bråk. Än idag, 6 år efter att jag lämnade, pratar han illa om mig i sin kontakt med barnen. Trots att min och barnens relation är helt återställd och de vet att det han säger om mig inte är sant, så fortsätter han.
Allt sedan jag lämnade honom har jag kämpat med alla våra skulder. Jag har betalat av alla skulder som stått på bara mig. Jag har inte dragit på mig några nya skulder sedan jag lämnade honom. Jag har slitit som ett djur för att driva in det där vitet på en halv miljon kronor, plus ränta, för att med hjälp av det få ner vårt enorma skuldberg något.
Men det där vitet kräver hans underskrift. Så då vägrar han. Inte för att det gagnar honom. Utan för att visa att han fortfarande kan kontrollera mig. Jag har i fem års tid kämpat med detta vite. Många och långa SMS och mail med ex-maken, med byggherren och med Kronofogden. Jag har skickat blanketten till honom för underskrift. Ibland har han själv bett om blanketten, men ändå inte skrivit under. Jag har begärt resning i målet, för att få domen omformulerad. Jag har överklagat Kronofogdens avslag till Tingsrätten. Ingenting hjälper. För att Kronofogden skall kunna driva in vitet måste han skriva på blanketten. Så han vägrar. Jag tror att det är större sannolikhet att jag vinner stort på Lotto än att han skriver under.
Hans vägran gör att mina ansökningar om skuldsanering blir avslagna. Jag uppfyller alla villkor för att få den beviljad och förkortad, om det inte var för det här vitet, som jag rent hypotetiskt skulle kunna driva in efter en avslutat skuldsanering och då skulle mina fordringsägare gå miste om det. Kronofogden betraktar vår fordran som en tillgång. Jag ser det som en belastning.
Istället sitter jag nu med löneutmätning för att betala de skulder jag har solidariskt med min exmake. Solidariskt betalningsansvar tillsammans med en man som varken känner ansvar eller solidaritet, betyder i praktiken ensamt ansvar för min del. Det är naturligtvis bara jag som har löneutmätning, för han är ju inte folkbokförd där han bor, så Kronofogden har lite svårt att få tag i honom. Min löneutmätning ställer till det en del. Vi klarar fortfarande våra löpande räkningar och har pengar till mat. Men det är på gränsen och det är verkligen inte roligt. Jag får panik och ångest när det är något som går sönder. Barnens telefoner, TV:n, bilen eller en cykel. Eller när det blir semestertider och alla undrar “vad har ni för planer till sommaren”, eller när sonen har vuxit ur ännu en uppsättning kläder och skor.
Det skulle kännas bättre med utmätning om jag faktiskt kunde se att det gör skillnad, om jag kunde se ljuset i tunneln och att för varje månad jag kämpar så minskar min skuld. Men det gör den inte. Jag betalar 3000,- kronor från min lön varje månad. Trots detta ökar det här lånet med 2000,- kronor varje månad. Det är som att jag står och spottar på en skogsbrand och tror att den ska släckas. Det kommer aldrig, aldrig ta slut. Jag har räknat på mina lån och min utmätning. Om man leker med tanken att inget av lånen kommer öka med någon ränta alls från och med nu så kommer det ta närmare 150 år innan alla våra skulder är avbetalda. Det är helt orimligt. Jag fattar inte hur jag ska orka.
Men jag orkar, för jag vet att jag är fri från honom. Jag orkar, för jag vet att vi är lyckligt lottade som har varandra, jag har mina barn hos mig, vi är friska. Vi älskar och vi är älskade och det kan ingen ta ifrån oss. Jag kommer att orka och jag kommer söka skuldsanering igen och igen och igen om det är vad som krävs.
Men ändå… det vore så skönt att få vila från allt orkande, om så bara för en månad. Tänk att slippa betala räkningarna, eller åtminstone hyran, för en månad, bara. Vi skulle kunna ersätta TV:n som gick sönder för ett år sedan. Kanske åka till Gröna Lund. Eller betala någon annan räkning som halkat lite efter. Ha råd med den där bandyklubban som någon kommer behöva i vinter. Boka tid hos frissan. Gå på bio. Nya vinterdäck eller spara till julklappar. En månad bara. Kan jag få vila ekonomiskt i en månad? En månads andrum, så orkar jag kämpa vidare i 150 år till.
För längre versioner av Kristinas berättelser om relationen, skilsmässan och eftervåldet, gå till https://vibrytertystnaden.com/?s=kristina
Vill du läsa om vad pengarna gick till? Länk här: När ett TACK inte räcker till
Vill du hjälpa “Kristina” och hennes barn? Följ länken till insamlingen på Facebook. Klick här: Facebook insamling: Månadens mamma: Juli Insamlingen är avslutad!
Om du hellre vill kan du betala till Swish 123 305 50 50 eller bankgiro 5327-3330. Glöm inte skriva “Månadens mamma: Juli” i meddelandet. Tusen tack!