“För ca 18 år sedan träffade jag en man som var oerhört ihärdig och duktig på att sälja in sig själv på ”bästa sätt” och tyvärr gick jag fullständigt på alla tjusiga ord och komplimanger, skrytet om hur fantastisk han själv var och alla löften om framtiden. Jag gav upp mitt jobb och min dåvarande karriär, lämnade stan och flyttade till honom.
Vår relation resulterade i 2 fantastiska barn och en hel del glada minnen såklart, men redan från start började han med sin systematiska nedbrytning, sakta men säkert utan att jag först själv kunde se vad som hände. Om jag vetat bättre där och då, det jag vet idag, hade jag istället sett alla tydliga tecken på narcissism och psykopati. Han fick mig ofta att känna mig förvirrad och värdelös på olika sätt. Jag blev fullständigt utmattad av den psykiska pressen och var på väg in i väggen redan under första mammaledigheten, utan att ens förstå varför.
Han körde med sina små ”spel” och bestraffningar genom olika härskartekniker och förskingrade ständigt pengar. Små och större summor som han aldrig kunde redovisa och som han direkt eller indirekt sedan krävde att jag skulle lösa. Vi blev tvungna att låna ibland för att få det att gå ihop. I slutet av vår relation började han kräva att jag skulle plocka pengar ur mitt företag för att täcka upp honom, vilket jag för en kort tid tyvärr också gjorde innan jag äntligen tog beslutet att lämna honom för gott.
När vi separerade sket han fullständigt i att betala sin del av alla våra gemensamma skulder, räkningar, huslån mm och jag fick återigen täcka upp för honom. Resultatet blev att han blåste mig på över en kvarts miljon som jag aldrig kommer att få tillbaka, eller ens ha möjlighet att betala av. Jag har försökt driva det genom kronofogden och med hjälp av jurister men så länge han väljer att inte betala så tycks han alltid komma undan, och jag vågar inte ta risken att ev förlora en rättsprocess med rädsla för fler kostnader. Min naivitet blev en dyrköpt läxa.
När vi separerade svor han också att göra mitt liv till ett helvete och det tycks han fortfarande, efter nio år (!), ha som sin främsta uppgift. I syfte att förstöra för mig så struntar han i att barnen faktiskt är de som blir mest drabbade och han gör därför allt han kan för att sätta käppar i hjulet på alla vis.
I nio år nu har vi farit ut och in på familjerätt, socialtjänst, krismöten med skolor, kommun, jurister på folkbokföringen, samtal med försäkringskassa, tingsrätt mm. Och för varje gång vi försökt att få ett fungerande samarbete har allt istället eskalerat och blivit ännu värre. Jag flaggade redan för sex år sen om hjälp att få stopp för hans eftervåld som jag anser att vi lever i. Psykiskt och ekonomiskt. Jag har krigat överallt för att mina barn ska få lugn och ro och för att vi alla ska kunna ha en stabil tillvaro. Jag har varnat både pappan och socialtjänsten för att barnens mående kommer att försämras drastiskt om ingen förändring sker, men han tycker såklart inte att han gjort något fel och myndigheterna är alldeles för fega för att våga sätta ner foten. Så vi är fortfarande där och barnen far illa mer än någonsin.
För fyra år sen gick jag in i väggen ordentligt. Utmattningssyndrom med svåra kognitiva besvär. En redan ansträngd ekonomi blev ännu värre av den långa sjukskrivningen. Det har varit en tuff väg tillbaka på flera sätt som oundvikligt drabbat barnen än mer psykiskt och ekonomiskt, och när vi äntligen trodde vi skulle få njuta av en lugnare tillvaro börjar allt om på nytt då han nu tar till nya medel och på allvar försöker knäcka mig för att få mig att ge upp barnen. Nu drar han därför in oss i ytterligare en ny rättstvist med ännu fler kostnader som jag inte kan täcka upp för (jag har inte betalat av den förra advokatskulden än) och han pepprar mig psykiskt från alla håll genom att sprida förtal, göra orosanmälningar var och varannan vecka för att försöka svartmåla mig, men glömmer fortfarande att det är barnen som hamnar i kläm.
Jag har nu uttömt alla mina resurser, själsligt och ekonomiskt. Jag har kämpat för mina barn i så många år. Att stega in i nästa kamp nu är något jag gör med tunga steg eftersom jag känner sådan oro ekonomiskt. För jag vet att det blir vi (jag och barnen) som kommer att få stå tillbaka igen på så många andra plan för att överhuvudtaget kunna genomföra den här rättsprocessen.
Men jag måste, jag har inga val. Barnen går först! Det är för deras skull jag gör allt. Skulle inte kunna se dem i ögonen om jag inte visste att jag gjort allt som står i min makt för att försöka få lugn och ro i deras liv. Men jag är rädd för att ekonomin blir mitt fall om jag inte har råd att fortsätta kampen för dem. Min högsta önskan just nu är därför att få kunna betala mina redan förfallna advokatkostnader ca 22 000 kr och kanske rentav få en buffert till det som komma skall. “
Hjälp månadens mamma november att kunna betala av sina förfallna advokatkostnader och en buffert för det som ligger framför med ny rättstvist och julen som står för dörren. Bidra genom vår Facebook insamling eller Swisha 123 305 50 50 eller Bankgiro 5327-3330. Skriv “månadens mamma november” i meddelandet! Tusen tack!