I Sverige slår man sig gärna för bröstet och hävdar att vi minsann ligger i framkant med det mesta. En sådan stolthet är bland annat att Sverige var först i världen med att införa en lag mot barnaga. Men det verkar vara få som är medvetna om att man endast införde en lag men inga straffbestämmelser vilket resulterar i att konsekvensen för förövaren är närmast obefintlig och barnen sällan skyddas från fortsatt umgänge.
Häpnadsväckande dom
Med anledning av den dom som Svea Hovrätt nyligen förkunnade där en pappa dömd för misshandel av barnen tilldömdes ensam vårdnadmot barnens vilja, känns det mer angeläget än någonsin att protestera mot den bristande lagstiftningen och synliggöra den uppenbara okunskapen i våra domstolar som gör att barn alltför ofta hamnar i klorna på sina förövare. I det här fallet så hade pappan blivit dömd för misshandel av barnen, vilket i sig är en bedrift då de flesta anmälda fall inte ens leder till åtal, särskilt inte om föräldrarna är separerade eller skilda, visar en kartläggningsom BRÅ (Brottsförebyggande rådet) presenterat. Det finns kritiker som vill hävda att barn ljuger om våld men tvärtom visar forskning på att problem med falska anklagelser om till exempel våld är mycket mindre än problemet att många personer som utsätts för våld inte rapporterar sin utsatthet och att förövare nekar till eller förminskar våldet. Det skriver bland annat Barnombudsmannen i rapporten När tryggheten står på spel. Dock borde det vara fullt tillräckligt att barnen säger att de inte känner sig trygga med sin pappa för att få sin vilja respekterad.
Endast 2 procent av anmälningarna leder till fängelse
Enligt BRÅ (Brottsförebyggande rådet) anmäls omkring 23 600 misshandelsbrott mot barn per år ( 2017) men mörkertalet anses vara stort trots att flera yrkeskategorier som förskollärare, lärare och BVC-personal är anmälningsskyldiga, om de misstänker barnmisshandel, enlig SoL (socialtjänstlagen). Dessa yrkeskategorier står dock för en försvinnande liten del av de fall som anmäls och statistiken visar att de är mindre benägna att anmäla om föräldrarna är separerade eller skilda. De vanligaste anmälarna är en förälder och de vanligaste familjeförhållandena är att föräldrarna är separerade eller skilda.
Den tidigare nämnda kartläggningen visar att av 1035 anmälda fall av barnmisshandel ledde knappt 8 procent till lagföring och 2 procent till fängelsestraff.
I brist på egna straffbestämmelser baseras straffet på ett smärtrekvisit i Brottsbalken, vilket innebär att barnet ska kunna beskriva smärtan som väsentlig och inte snabbt övergående. Således blir barnets förmåga att beskriva smärta avgörande för huruvida man ska anse att ett brott har begåtts.
Våldet som inte syns
Långt ifrån all misshandel ger synliga fysiska skador och offer vittnar ofta om att det inte är den fysiska smärtan som skadar mest. Psykisk misshandel, såsom att exempelvis håna, ständigt kritisera, göra sig rolig över, hota, ignorera, frysa ut, är även den olaglig men således inte straffbart, enligt nuvarande lagstiftning. Enligt Föräldrabalken (1083:47) konstateras följande: ”…barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.
De svåraste skadorna har ofta psykisk karaktär och resulterar i beteendestörningar och psykisk ohälsa med symtom som exempelvis stark ängslan, rädsla, depression och aggressivitet. Även psykosomatiska uttryck, såsom magont, huvudvärk, förändrad aptit, sängvätning och sömnsvårigheter förekommer.
Enligt Brottsofferjouren berättar många barn att det är det psykiska våldet som sätter djupast spår, som känns värst och som är svårast att komma över. Men enligt lagboken är det alltså inte straffbart, med konsekvensen att i en vårdnadstvist anses förövaren vara en lika lämplig förälder eftersom att det inte finns någon dom som bevis för motsatsen, trots att barnet skadas för livet. Den förälder som försöker skydda sina barn anses däremot i många fall mindre lämplig för att inte ha tvingat sina barn att umgås med förövaren, precis som i ovan nämnda rättsfall i Svea Hovrätt.
Umgängesrätten
Enligt Föräldrabalken 6 kap 15§ ska barnet ha rätt till umgänge med den förälder som barnet inte bor tillsammans med. Det är barnets rättighet, enligt lagtexten, men i verkligheten är det föräldrarna som har rätt till sina barn. Lagen måste ses över och förtydligas, alla former av våld måste kunna lagföras och konsekvensen ska självklart vara att man förlorar vårdnaden och att barnet inte ska tvingas utöva sin ”umgängesrätt” om barnet själv inte vill. Att som i ovan nämnda fall tvinga 2 barn, stora nog att föra sin egen talan till att bo hos sin förövare är inget annat än ett allvarligt övergrepp. Skulle man tvinga vuxna att umgås med den som misshandlat eller begått övergrepp på dem? Nej, det skulle man inte för det är helt orimligt och det är naturligtvis lika orimligt för barnen.
Barnen behöver ett ökat skydd – vuxna måste hållas skyldiga!
Vi önskar att man inför straffbestämmelser i paragrafen om barnaga där bevisbördan bör läggas på förövaren och inte brottsoffret. Konsekvensen om man anses skyldig ska vara att man förlorar vårdnaden och rätten till umgänge. Det måste anses viktigare att skydda barnen än att alla föräldrar får träffa sina barn. Föräldraskap är något man ska förtjäna och inte en rättighet, barnens säkerhet och psykiska och fysiska hälsa måste komma i första hand. Vidare anser vi att anmälningsplikten som idag bara gäller vissa yrkeskategorier, ska gälla alla vuxna och är något som måste tas på allvar. Det finns en ”inte lägga sig i” mentalitet som måste bort. Vi är alla ansvariga för att barn inte far illa och det måste lagen tydligt markera. Vi sätter ner foten nu och kräver en förändring: barnen behöver ett ökat skydd!
Nu startar vi en namninsamling för att visa politikerna att det här behöver prioriteras! Skriv under här: Skriv under
Skydda barnen!
Jag skriver självklart under.